Göra upp eld med eldstål

Göra upp eld med eldstål

Att göra upp eld med ett eldstål är lite av en konst som kräver övning. Vinkeln på kniven, nävern och tändveden är viktiga delar som du behöver få till rätt för att det ska börja brinna ordentligt.

Härliga sommarkvällar i Strömmarnas naturreservat, Munkedal

Härliga sommarkvällar i Strömmarnas naturreservat, Munkedal

I slutet av maj tillbringade jag några nätter i Strömmarnas naturreservat i Munkedal. Sommaren hade redan kommit igång och det var härliga tjugo grader och sol hela dagarna.

Att sova ute här nere i Bohuslän innebär oftast skog eller karga klippor. I skogen är hängmatta det bästa valet då det är svårt att hitta bra tältplatser här. Hängmatta, myggnät och tarp är perfekt för en god natts sömn. Är det kallt på natten behövs ett liggunderlag i hängmattan.

Strömmarnas naturreservat har regler för eldning och man får bara göra upp eld på iordningsställda eldplatser.

Ta dig igenom en 10 meter djup ravin

Ta dig igenom en 10 meter djup ravin

Vid Väröbacka på västkusten finns det ett berg som har spruckit upp och skapat en 10 meter djup ravin, tillräckligt bred för att man ska kunna gå igenom den. Ravinen kallas Borrås Skåra, Wikipedia.

På bilden ovan kan du se hur ravinen skär igenom berget. Det ser ut som en liten spricka på fotot men den är över 1 meter bred och det går att gå igenom hela ravinen.

Borrås Skåra är ett riktigt häftigt utflyktsmål för barn. Att ta sig upp till skåran kräver en ca 500 meter lång promenad och det är inte särskilt barnvagnsvänligt. När man väl kommit upp på berget är det enkelt att promenera igenom skåran.

I slutet av skåran sitter ett sten fastkilad så man får ducka för att komma igenom, om man är vuxen.

Det är ganska enkelt att hitta till skåran, det finns skyltar på bilvägarna och när man kommer fram till en parkering är man framme. Då ska man gå ca 100 meter tillbaka på vägen för att komma till stigen som går in i skogen och upp på berget. Stigen är lätt att hitta och när man kommit upp på krönet ser man skåran till vänster. Den är svår att missa.

När man gått igenom skåran kan man också gå upp på berget till vänster för att se skåran uppifrån, se bara till så ingen ramlar ner för det är väldigt högt.

Prova på Fatbike-cykling i Tylösand

Prova på Fatbike-cykling i Tylösand

I Tylösand, vid Kattegattkusten utanför Halmstad, finns det mycket att göra för den som gillar vackra vyer, hav och sand. Mest känt är nog den 4 km långa sandstranden som lockar många badsugna varje sommar.

Lite mindre känt är Prins Bertils stig, en mycket vacker stig som går ändå från Halmstad och ut längs kusten till Tylösand och vidare. Stigen är populär för promenader och motion. Den är rätt okej att cykla på också med en del svårare partier, men på sommaren och vid fint väder är det för mycket folk för att cyklingen ska vara riktigt rolig.

En av de allra sista sommardagarna, när de flesta turister åkt hem, provade vi på fatbike på Prins Bertils stig. En fatbike har mycket bred däck för att kunna köras i mjukt underlag, tex snö och sand.

Att köra fatbike är en hel del som att köra mountainbike då du får en mjukare gång än en stel cykel med små däck. Men det är också stora skillnader i att köra en fatbike och att köra en mountainbike. De fatbikes vi körde hade stel ram (ingen dämning), all dämpning satt i luften i däcken. Körningen blir väldigt mjuk och gungig och lite tung. Man har inte lika bra kontroll som med en mountainbike.

Vi körde inte på mycket på sand, mest på grus på stig, men jag provade lite och det gick att köra och svänga lite i den lösa sanden, men det var fortfarande svårkört. Å andra sidan hade en vanlig mountainbike nog stannat direkt i samma sand.

Jag är inte helt övertygad om fatbikens förträfflighet. Jag hade velat testa att köra i snö någon gång, för det har jag hört att man kan.

Bestiga toppen av Vidova Gora ovanför Bol, Kroatien

Bestiga toppen av Vidova Gora ovanför Bol, Kroatien

På ön Brač i skärgården utanför Split ligger den lilla staden Bol på sydsidan. Staden är nog mest känd för sin strand – Zlatni Rat (gyllene udden) – som går ut som en spets i Adriatiska havet.

Bol ligger vid foten av Vidova Gora, det högsta berget på ön och faktiskt det högsta berget på någon av Kroatiens öar med sina 778 meter. Var man än är i Bol ser man det grytformade bergsmassivet i norr.

Vandringen upp till toppen börjar på gångavstånd från centrum så man behöver varken hyra bil eller boka turistutflykt. Det är bara att börja vandra direkt från hotellet. Enklaste sättet att hitta startpunkten är nog att fråga sitt hotell eller kolla på nätet. Vid startpunkten finns det en tydlig skylt som visar vilken väg man ska ta.

I början av turen går man mellan druvodlingar och ett mindre stenbrott. Sedan slutar bebyggelsen och naturen tar över. Stigen är fin, av grus och sten, med utlagda trappsteg av sten där det behövs. Jag mötte några ödlor och rejäla spindelväv annars var det inte många djurupplevelser. Under högsäsong kan det nog vara mycket folk här, men jag såg bara en kille som gick före mig och ett par som jag mötte när de var på väg ner igen.

Det var sol, värme och ganska kraftig stigning hela vägen så det kan vara bra att ha med sig en liten handduk för svettdropparna i pannan. Om det är sommar när du går den här turen rekommenderar jag att inte starta för sent så att det inte blir för varmt. Turen upp till toppen är ca 6 km, men som sagt 778 höjdmeter. För mig tog det 2 timmar plus tid för rast att gå upp. Det var inga större problem att följa stigen. Vita markeringar med röd ring markerar leden upp till toppen. Vid något tillfälle fanns det ett vägval men jag tror att båda alternativen gick ihop senare. Ta gärna med en karta eller app för att ha lite extra koll.

Ett tag innan man når toppen passerar man ett ganska häftigt område med grottor i berget och en fantastisk utsikt ner i grytan och dalen ut mot havet.

Sista biten följer man bergsryggen nån kilometer ganska platt. Men då har man också hela utsikten att njuta av och man ser den gyllene udden i söder. Man vet att man är framme när man kommer till bilvägen, det går nämligen en väg ända upp till toppen! Om du hellre vill ta bilen upp går det alltså lika bra. Det gjorde mina vänner så jag slapp gå samma väg tillbaka, vi åkte istället vidare och utforskade mer av Brač med bilen.

Från parkeringen får man gå några hundra meter till för att komma till toppen där det står en stor mast. Där är också utsikten bäst och man får en väldigt fin vy av havet och hela Hvar, den långa grannön i söder. Det finns en nerlagd restaurang vid utsiktsplatsen där det hade varit trevligt att kunna ta något att dricka. Så tänk på att ta med dig allt du vill äta och dricka under turen för det finns ingen chans att fylla på något på hela dagen.

Eftersom jag fick skjuts ner för berget undersökte jag inte några alternativa vägar hem, jag gillar nämligen inte att ta samma väg tillbaka. Men när jag nu tittar på kartan ser jag att det kan finns en rejäl omväg österut, mot flygplatsen som man kan ta ner. Det kanske också kan vara möjligt att gå långt västerut mot Farska, men då får man kanske ta en taxi eller buss från Farska tillbaka till Bol för bilvägen längs havet är inte så trevlig att vandra på.

Om du besöker Bol kan jag varmt rekommendera att gå upp på Vidova Gora, lagom ansträngande och du blir belönad med en fantastisk utsikt!

Hängmatta eller tält – vad är bäst att sova i?

Hängmatta eller tält – vad är bäst att sova i?

För några år sedan skulle jag vandra den delen av Kungsleden som inte har stugor med jämna mellanrum och var tvungen att hitta på något annat sätt att övernatta. Då köpte jag ett tvåmanna Hilleberg tält att sova ensam i. Mina två vandringskamrater delade på ett annat tvåmanna-tält.

Jag tycker att mitt tält är perfekt, särskilt om man bor ensam i det. Då finns det gott om plats att breda ut sig på och det är lätt att få in hela sin packning i tältet så att allt man kan tänkas behöva är inom räckhåll från sängen.

Kungsleden går ju till stor del i fjällmiljö och om man ska övernatta där finns det inte så många alternativ till tält eftersom det inte finns några träd. Man kan sova under bar himmel men det är lite riskfyllt med de snabba vädersvängningarna i fjällen.

Men här nere på låglandet där vi har skog nästan överallt skulle man kunna ha en hängmatta istället. En hängmatta sätts upp mellan två träd, så istället för att hitta en plan, jämn och tillräckligt stor yta för ett tält så behöver man bara hitta två träd på lagom stort avstånd från varandra. I skogen är det väldigt mycket enklare!

För två år sedan köpte min bror en hängmatta och vi gick en tur på Vildmarksleden, han med hängmatta och jag med tält. Sedan dess har jag funderat på vad som egentligen är bäst, hängmatta eller tält. Men nu har jag insett att de är bra på olika saker. I skogen är hängmattan överlägsen eftersom det finns sovplatser nästan överallt. I fjällen är hängmattan värdelös eftersom det inte finns några träd 🙂

Så frågan är inte om jag ska ha en hängmatta eller ett tält. Frågan är var turen kommer gå och vilket av dem som blir bäst efter förutsättningarna.

Nu ska jag beställa en hängmatta!

Toppturer i Kebnekaise-massivet

Toppturer i Kebnekaise-massivet

Att gå toppturer i Kebnekaisemassivet är något av det häftigaste man kan göra. Fantastiska vyer, ansträngande vandringar uppför och häftiga åk nerför.

Drivvedskonstverket Nimis på Kullahalvön

Drivvedskonstverket Nimis på Kullahalvön

I somras tog vi bilen och åkte på en Weekend till Kullahalvön i Skåne. Längst ut på halvön ligger naturreservatet Kullaberg som har blivit ganska känt för sitt svartbygge av drivved, Nimis, av Lars Wilks.

Stigen ner från parkeringen till stranden är längre och besvärligare än vi förväntade oss och ganska brant på några ställen. När vi närmar oss havet och den sista branta kanten ser vi början på Nimis. Det är en ingång till en tunnel helt byggd av drivved, plank och träbitar.

När vi följer gången ner mot tornen av stranden blir vi överraskade av hur välbyggt allt är, trots att det är helt oregelbundet och organiskt byggt. Träbitarna vi går på och de som sitter i rätt ta-höjd har nötts ner och fått ännu mjukare former av alla besökare.

Några partier är trånga och branta och lite besvärliga att ta sig igenom. Hade jag besökt det här som barn hade jag älskat det! 

Nere på den steniga stranden går gången ihop med två större torn. En bit bort finns ytterligare ett torn med flera våningar upp till toppen.

Trots att det inte är tillåtet att bygga saker i naturreservatet tycker jag att Lars har lyckats skapa något vackert som både smälter in i naturen och tar naturens former, men som såklart också sticker ut för det här är unikt i den här skalan.

Söderåsens nationalpark i snö

Söderåsens nationalpark i snö

I Skåne, öster om Helsingborg, ligger Söderåsens nationalpark. På sommaren ett mycket välbesökt område med en otrolig bäckravin, vackra lövskogar och iordningställda vandringsleder.

En kall vinterdag i februari är det betydligt färre besökare. Snön ligger kvar på marken efter flera veckors kyla i hela landet. Söderåsen är inget vinterparadis, men att få vara nästan ensam i nationalparken väger upp avsaknaden av gröna lövkronor.

Från utsiktsplatsen Koppahatten (bilden) ser man ner i ravinen åt båda hållen. Hit går det bilväg så att man kan besöka utsiktsplatsen även om man inte har möjlighet att gå hela vägen upp. Det finns ytterligare en bilväg i nationalparken (serpentinvägen) som går upp på andra sidan ravin. I övrigt får man ta sig fram till fots, med cykel eller med häst.

Genom ravinen Samaria Gorge på Kreta

Genom ravinen Samaria Gorge på Kreta

En av Kretas mest intressanta naturupplevelser måste vara Samaria-ravinen på västra delen av ön. Samaria är en ca 13 km lång ravin som börjar uppe i bergen och går ända ut till den lilla byn Agia Romelli vid havet. Det finns många raviner i bergen på Kreta men Samaria Gorge är iordningställd så att man kan vandra igenom den och det är en fantastisk upplevelse!

För att påbörja vandringen får man ta sig till starten (markerad på kartan). Det går reguljär busstrafik från Chania till starten, men om man är på charterresa kan man säkert hitta en utflykt med sitt charterbolag också. Kom bara ihåg att vara i starten vid tid för det är en rejäl vandring som tar en hel dag för de flesta. Ravinen är som sagt 13 km men det är ytterligare några km att gå från slutet till havet där båten tar dig hem.

Vi gick ravinen nerför, men det går nog att gå den uppför om man hellre vill. Räkna dock med att det kommer bli väldigt många möten då för de flesta går nerför. Under högsäsong kan det vara upp till 2000 personer som går den här turen, varje dag!

Turen börjar med ingången till nationalparken där man får betala en liten entréavgift. Sedan följer några branta backar och trappor ner till ett flackare parti. Det är väldigt mycket sten överallt och ibland ser man små stenar falla ner. Några av partierna i det här området är täckta med tak för att skydda besökarna från fallande stenar.

Efter ytterligare några kilometer i ganska ordentliga nerförsbackar kommer man till botten av ravinen där vandringen byter karaktär. Man följer vattnet och får se många vackra platser med små vattensamlingar av kristallklart, iskallt och turkost vatten.

Vandringen är omväxlande, vacker och rofylld. Nästan hela tiden ser man andra människor men naturen är häpnadsväckande och tar all uppmärksamhet.

Efter drygt halva turen lämnar man skogen och kommer ut i ett stenlandskap. Här övergår ravinen från att bestå av två sluttningar till att smalna av och få nästan spikraka väggar. Marken är täckt av stora vita stenar och man går in i en "port" med ofattbart höga väggar. Botten på ravinen är kanske 50 meter bred. Det är spännande och lite läskigt att gå här. Skyltar varnar för att stanna, "Great danger, walk quickly", för att undvika att få nedfallande stenar på sig.

Ravinen slingrar sig svagt så man ser oftast bara en stenvägg eller en smal öppning framåt. Och vid varje sväng får man en ny fantastisk vy och ravinen bli ännu lite smalare. Til slut får bara den lilla floden och stigen plats på ravinens botten. På några ställen är det bara några få meter mellan stenväggarna och där har kretanerna byggt stigen som en brygga ovanför vattnet.

Mot slutet av ravinen var vi riktigt trötta och när vi äntligen fick se utgången och den lilla serveringen som ligger där blev vi lättade. Att gå nerför i fem-sex timmar är påfrestande och något som vi inte var vana vid. Vi tog varsin öl på serveringen och fortsatte sedan de sista kilometrarna ner till båten. Vi hade tänkt äta middag i byn i väntan på båten, men det fanns inte så mycket som lockade i Agia Romelli så vi hoppade över det.

Det finns några olika färjor härifrån, beroende på om man vill åka västerut eller österut. Båda hållen går bra, beroende på hur man ska fortsätta sedan. Vi åkte lokalbuss så vi kunde ta vilket håll som helst om jag förstod det rätt. Men om du valt en arrangerad bussresa är det bäst att ta färjan som går till samma ställe som din buss väntar på.

Det här är en rejäl tur som kräver lite planering och vilja, men man blir belönad med fantastiska vyer som är svåra att hitta på andra ställen. Samaria Gorge är Europas näst längsta ravin, slagen bara av Gorge du Verdon i Frankrike.

Om du inte har dåliga knän eller andra fysiska besvär kan jag verkligen rekommendera den här turen. Det är en rejäl dagstur och äventyret tar en hel dag med alla transporter, men det är värt det!

Engelska Wikipedia har ytterligare bra information.

Prova på downhill-cykling på Vallåsen, Hallandsåsen

Prova på downhill-cykling på Vallåsen, Hallandsåsen

Om man svänger av E6:an i höjd med Båstad och kör några kilometer in i landet kommer man till Vallåsens skidanläggning. På vintern kan man åka utförsskidor här, men på sommarhalvåret är anläggningen istället öppet för downhill-cykling.

Om du aldrig hört talas om downhill kan man säga att det är som mountainbike, men i en nedförsbacke. Och för att komma till ledens början tar man ofta en lift upp.

Vi kom till Vallåsen en halvmulen dag i oktober och började med att hyra varsin cykel. Killen som hjälpte oss var mycket hjälpsam och trevlig men hade ena armen i gips. Vi frågade vad som hänt och det visade sig att han varit med i en tävling i downhill och ramlat illa. Kanske inte den bästa psykologiska uppladdningen för oss nybörjare.

Det första tekniska momentet man ställs inför är att åka en skidlift med en cykel. Den här dagen var det bara ankarliften som var öppen så uppgiften var att sitta på cykeln och samtidigt fånga ett ankare och lyckas hålla fast det på ett någorlunda lämpligt sätt hela vägen upp.

Väl uppe var det bara att välja led. Precis som vid utförsskidåkning finns det olika färgmarkeringar för olika svårighetsgrader. Så vi började enkelt med den gröna V-line och jobbade oss igenom de blå spruffs och tårtan innan lunch.

Vid lunchtid tändes grillen och vi köpte varsin fin korv och fick i oss lite energi för eftermiddagens fortsatta äventyr.

Vi vågade oss på både de röda och svarta lederna efter lunch, men gick sedan tillbaka till de blåa som blev våra favoriter. I dessa fanns det rejäla hopp, eller som Vallåsen uttrycker det "Vårt senaste tillskott innehåller 100 pumpknölar och mängder av byggda berms, ett spår som passar allt från förstagångaren till elitåkaren.".

Liftar och ledar i Vallåsens bike park

Ett besök på Vallåsen kan bli riktigt roligt om du vågar släppa taget, satsa nerför och släppa bromsen!

« Till start